Mitt Liv

Jag försöker läsa det jag kommer över, gällande LCHF. Både det positiva och det negativa. De som är för och de som är emot. Efter det bildar jag mig min egen uppfattning om hur jag vill göra/leva. Vad som passar mig bäst. Om jag, som jag skrev om här om dagen, äter en morot är det inte världens undergång. Blir inspirerad till vad jag själv kan skriva om då jag läser andra personers bloggar, tidningsartiklar och diverse hemsidor.

Via en blogg kom jag vidare till DN´s artikel "Kolhydrater- nej tack". Den handlar om en kvinna och hennes tankar kring detta med LCHF. Hon lever efter det. Längre ned i artikeln handlar det om maten och hennes barn. Det fick mig att tänka till, samma som när jag läste bloggen den länken fanns i. De barn som bor här hemma. Jag har inte tänkt "ta ifrån dem" kolhydrater. Jag vill INTE att barnen ska äta lightprodukter eller sådant som innehåller industriellt framställt ”socker”, sötningsmedel. Jag tror inte att riktigt fett, så som i smöret jag steker maten i, eller feta såser är dåligt för dem. Så långt det går äter vi samma mat. Det som skiljer våra tallrikar åt är att de har t.ex. potatis eller pasta på sina och att min sås inte reds på exempelvis mjöl. Innan vi reder såsen tar jag bort en del till mig själv. Jag har den övertygelsen att barnen växer och att de behöver få i sig proteiner, fett och kolhydrater. Samt vitaminer och mineraler såklart. Jag har inga medicinska länkar jag kan visa för er, som styrker mitt ställningstagande där. Men det är mina tankar, vilka jag väljer att följa. I artikeln i DN säger kvinnan följande:

”– Jag vill inte vara en ”matpolis” hemma. Jag vill inte att de ska smygäta saker som de vet att jag inte gillar utan vi är öppna om kosten. Det enda jag verkligen ”förbjuder” är mat som innehåller tillsatsen glutamat, säger Monique”

Jag tycker att det var bra sagt. Jag kan väl inte påstå att jag själv FÖRBJUDER någonting. Men jag försöker undvika exempelvis Glutamat. Jag försöker att läsa innehållsförteckningar i det som inhandlas för att undvika alla underliga tillsatser som finns i många olika produkter man köper.

Jag satt för en stund sedan och pratade med en studiekamrat. Nä, jag är inte ute och springer hos människor vid 7-tiden. Via MSN. Funderade på vad jag skulle kunna skriva om i bloggen. Hur kommer det sig att jag faktiskt lever efter detta med LCHF? Det handlar inte om att ”bli snygg”. Det handlar om att jag inte vill låta/vara som en höggravid flodhäst i pulkabacken. Det handlar om att jag vill trivas i min kropp och att den inte ska bromsa upp mig i det jag vill göra. Jag vill orka mer, jag vill inte flåsa för minsta lilla ansträngning. Kort sagt, jag vill må bra och kunna göra det jag vill, utan att kroppen pga. övervikt bromsar upp mig. Som jag skrivit tidigare tror jag att min trivselvikt kommer vara 75 kilo. Anledningen till att jag tror det är att sist jag var i den vikten, för snart 6 år sedan, mådde jag bra. Hade inga problem att cykla flera mil och mådde bra i att jag just kunde göra sådant som jag ville, utan att kroppen bromsade upp mig. Jag närmar mig 30 år, två år kvar än, därför kanske inte min kropp skulle vara bekväm i den vikten längre. Skulle det vara så att den vill stanna på 80 kilo, ja då får jag acceptera det. Men att ligga mitt emellan 95 och 100 kilo, som jag gör nu. Det vill jag inte!

Lite studier på detta nu.